Turkiet är ett diaboliskt varmt land och man klär sig med fördel i tunn linnekostym eller om är vid havet, som i detta fallet, små lycrabyxor som inget lämnar åt fantasin. Maten är god och ölen serveras kall vilket var tur då jag vid ett av våra besök i en av Turkiets badorter temperaturen närmade sig 45 grader Celsius. Jag hade för dagen iklätt mig ett par nämnda lycrabyxor, en tunn skjorta samt ett par sk flip flops. Till saken hör att jag av någon anledning såg mig tvingad att ta en längre promenad efter att ha inmundigat en större mängd med bland annat turkisk dolma och kände mig efter måltiden en aning uppblåst.

Så här långt är allt väl förutom en viss flatulens och jag trampar på för att vädra ur min lekamen. Efter en stunds promenerande händer det som visar sig vara en mindre katastrof. Min ena fotbeklädnad faller i bitar och vill inte sitta kvar på foten. Jag bestämmer mig då att förpassa dessa till en soptunna och tänker att jag får väl gå barfota hem.

Ett extremt dåligt beslut ska det visa sig.

När solen skiner som bäst mitt på dagen så blir inte bara jag väldigt varm utan marken jag går på blir också väldigt varm… så pass varm att mina små fötter som framlevt sina dagar i mjuka sockar och bekväma skor som skyddat dom från elementen håller på att brinna upp. Jag ser framför mig en kilometer av svart stenlagd strandpromenad med en temperatur av troligtvis 3000 grader.. minst! Så vad gör en gasös man i sina bästa år iklädd en ful skjorta och ett par sk ”speedos” för att överleva frågar nu man och kvinna av ordning?

Mina alternativ vara att hitta en skoaffär eller löpa gatlopp för att hinna hem före fötterna brinner upp. Skoaffär fanns inte inom synhåll och fötterna var nu så pass varma att jag stod och trippade som en kissnödig treåring. Paniken började sprida sig men som tur var fanns det gott om restauranger och barer längs vägen dit jag kunde ta min tillflykt. Detta fick bli min räddning. Sagt och gjort, sprint till närmaste etablissemang och beställa en kall Efes. Efter att repeterat detta 9-10 gånger så anländer jag till familjen i ett vad man kan beskriva som fryntligt tillstånd och försöker förklara min gladlynthet med att en av min skodon svikit mig varvid jag tvingats köpa mig fotsvalka på varje bar längs strandpromenaden. Konstigt nog köper ingen argumenten för mina rykande fötter och goda humör utan jag blir anklagad för att vara en okynnesdrinkare av tvivelaktig vandel.

Djupt förolämpad går jag mot hotellets bar för att runda av eftermiddagen med ytterligare en räddare i nöden Efes.

Efes Pilsen är ett turkiskt bryggeri som grundades 1969 och som i dagsläget har den största marknadsandelen i Turkiet gällande öl, då man står för 82 % av marknaden.

Efes Pilsen är även sponsor åt Turkiets bästa basketlag, Efes Pilsen SK, som har fått sitt namn av bryggeriet. Laget vann den turkiska basketligan den senaste säsongen, 2008/2009, efter att ha besegrat Fenerbahce med 4-2 i matcher. Den sista matchen spelades på Fenerbahces hemmaplan. Efter slutsignalen utbröt skandalscener efter att hemmasupportrarna attackerat Efes Pilsen-spelarna.

PS. Jag har länge facinerats av den ottomanska fäblessen för den cylindriska huvudbonadaen som oavsett tillfälle skänker en man en viss je ne sais quoi.
 
Namnet kommer från den marockanska staden Fès där sådana huvudbonader först tillverkades och där den röda färgen utvanns[1] ur körsbärskornell som invånarna i staden importerat.

Jag har vid mina besök i det före detta ottomanska riket alltid önskat köpa mig en dylik huvudbonad för att själv elevera min sartoriala position men inte lyckats då man med lätthet kan falla i en turistfälla och få med sig en blek kopia möjligtvis lämpad att förlustiga ett barnkalas. Min vän Izamel, fd känd kaffemånglare i Borås, som härstammar från bosporens vackra stränder erbjöd sig att inhandla en äkta Fès hos en lokal hattmodist i Istanbul för min räkning, ett erbjudande jag tacksamt mottog som man kan se av porträttet.