Maltig, nyanserad, rostad smak med inslag av kaffe, kavring, mörk choklad och lakrits. Serveras vid 10-12°C som sällskapsdryck eller till rätter av mörk kött eller till ostron.
Detta är en klassisk och väldigt brittisk porter. Mörk, mysig och välbalanserad.
Det korta svaret är: det var den här som öppnade mina smaklökar för mörkare öl.
Och så det långa svaret: Det var inte alls längesen som jag fortfarande inte fattade vitsen med mörk öl. Allt från bärnstensfärgat till ljusaste ljust rann ner utan motstånd, men just dom mörka öltyperna kändes bara som ett slöseri med malt, humle, jäst och vatten. Med andra ord – om mörkt inte är din bag så kommer jag aldrig att döma dig. Jag har själv gått i samma mockasiner.
Det som hände för mig var att jag åkte till London. Visst hade jag varit där några gånger tidigare, dock aldrig med den nivå av ölnörderi som nu börjat brinna i mig. Så jag testade lite allt möjligt dom hade på kranarna. Började med moderna ipor i amerikansk stil men kom på mig själv med att leta mig bakåt i historien och beställde snart vad som bäst kan jämföras med avslagen folköl som pumpas upp för hand.
Jag hade ingen ny favoritöl med mig tillbaka till Sverige efter resan. Däremot hade jag en ny och bredare förståelse för öl, en djupare kärlek som inte längre bara byggde på jakten efter humlebomber och smaksmockor.
Nästa gång jag var på Systembolaget fick jag ett infall och köpte hem en burk Fuller’s London Porter. Minns inte om jag hade provat just den men jag hade hört att den skulle vara bra.
På fredagkvällen plockade jag fram porterburken ur kylen, öppnade och hällde upp i ett glas. Och så gick jag in i en ny värld. Len och fyllig munkänsla, toner av bränt socker och kanske en kaffekopp i nästa rum, försiktig kolsyra och en svårförklarad känsla av brittisk pubtradition. Hit vill jag återvända, tänkte jag då.
Häll upp i ett stort glas, smutta och prata om allt mellan himmel och jord med någon du tycker om.
Vad sägs om att reda ut frågan ”vad är det för skillnad på stout och porter?” en gång för alla? På 1700- och 1800-talet var den mörka drycken populär bland hamnarbetare i London och började därför kallas just hamnarbetaröl. Alltså, port = hamn och porter = hamnarbetare. Ibland gjorde man portern lite starkare och den kallades då saker som ”extra porter” eller ”stout porter”. Alltså adjektivet stout som betyder typ kraftig, tjock eller bastant. Så småningom började vissa bryggerier korta ner ”extra stout porter” till bara ”extra stout” eller liknande, och vips hade ett nytt ölnamn fötts. Idag kallas dom riktigt starka för ”imperial stout” (vilket är en historia i sig) medan dryck mellan fyra och sex procent kan kallas både porter och stout. Så dom senaste årtiondena har det (typ) inte varit någon skillnad mellan stout och porter, skillnaden ligger i vad bryggeriet känner för att kalla brygden.