Vad är det här för öl?

Det här är en grumlig IPA från Stigbergets. Men inte nog med det, det är en folköl! I vanliga fall skulle jag inte jubla över att det var en folköl, men så är detta heller ingen vanlig folköl.

Varför har du valt den?

Tidigare har jag aldrig varit något jättefan av folköl. Men så kom den här och ändrade på alltihop. Nu vill jag sprida ordet och hoppas att ni som inte redan provat den här rackaren tycker att den är god.

Hur ska man njuta av den på bästa sätt?

Kylskåpskall! (Möjligtvis en eller två grader varmare men inte mer.) Varför inte ta den som matlagningsöl? Kanske till en bit ost? Eller ännu bättre: när helgkvällen har blivit sen men du är sugen på en öl, en god jävel, en finöl, nåt som är gjort med kärlek för hantverket, men det mesta som tickar dom boxarna är över 6 % och du är mer sugen på något gott än något som gör dig snurrig. Då, exakt då, ska du njuta av den.

Vad mer kan du säga om den?

Nödraketer, folle, trefemmor – kärt barn har många namn. Men bland ölkonnässörer har folköl traditionellt sett inte varit mycket av ett kärt barn.

Spola fram till våren 2020. Corona har slagit ut bar- och restaurangnäringen i Sverige och därmed berövat hantverksbryggerierna minst hälften av deras omsättning i ett enda svep.

På Stigbergets jobbar det ett gäng britter (minst tre vad jag vet) och dom har tjatat på vd:n Nils ett tag om att få prova att göra IPA med lägre alkohol. I deras gamla hemland är det inte alls ovanligt med öl mellan 2,5 och 4 procent på pubbarna och dom tror sig kunna experimentera sig fram till en alkoholsvag variant av den grumliga IPA:n som Stigbergets är kända för.

En upplysning från Ölmästarn så här mitt i berättelsen: En viktig skillnad mellan IPA och lager är att IPA ska vara ”obalanserad”: stickig, överaromatisk, tung eller bara en käftsmäll av alltihop. Medan en lager ska vara välbalanserad och finstämd. För att ge IPA:ns taggighet motvikt krävs en större kropp i ölsmaken, vilket man oftast får från en lite högre alkoholhalt och dess sötma. Därför har bryggerier tidigare haft ganska hög träffsäkerhet när det gäller folköl som lager, men inte som IPA.

Men tillbaka till industrilokalen på Blomstergatan i Gamlestan i Göteborg där Ollie Banks och Dan Benson står och tjatar på sin chef Nils Hultkrantz. Okej, säger Nils.

Efter lite trixande bryggs den första batchen och det blir bra. Det blir bättre än folk-IPA brukar bli. Bryggeriet ber sin inneboende konstnär Neale Payling göra en etikett som visar lillversionen av deras fiskmåsprydda ”West Coast” och resultatet blir en måsunge. Det ger ölen dess smeknamn lillmåsen eller babymåsen (och ingen kallar den ”Stigbergets session-IPA” som den heter).

Releasepartyt äger rum på ett gatukök vid Hedens busstation i Göteborg. Kön ringlar ut i cykelbanan och flera av maträtterna hinner ta slut innan undertecknad ens når fram till kassan. När maten sedan är uppäten och den sista droppen har lämnat burken för längesen tittar jag och min bror på varandra. Vi tar en till sån där folköl va, säger vi.